I flocken...

Hästarna i sin hage är precis som fångar i ett fängelse.
De har sin tydliga flock instinkt. Det är intressant att studera dem och se hur de beter sig.

I sto hagen har vi precis ett medelålders sto som bossar och bestämmer. Tandlös är hon framtill efter ett slagsmål med en annan intern. Hon bestämmer vem som får äta och var. De andra får finna sig i detta men ibland är det någon som försöker sticka upp.

Nykomlingen är den som är utfryst av de andra. Hon får inte äta med dem utan får äta en bra bit från de andra. Skulle hon våga sig närma sig så blir hon genast tillrättavisad och får hålla sig på sin kant. Här ges ingen pardon ! hon har inte förtjänat sig av en högre plats i flocken ännu.

Den intern som kom näst sist till fängelsets rastgård, ser till att behålla sin rang, högre än nykomlingen. Hon bossar och basar över den nya, som för att visa att hon minsann varit i fängelset längre stund och är mer värdig en högre plats på rangskalan

De som ser upp till chefstoet får äta med henne och de fjantar sig runt henne och lyder hennes minsta vink, oftast tonårstjejerna

Ett annat av stona har ett konstigt beteende. När jag kommer med maten så börjar hon alltid att urinera. Där står hon en bit från de andra och låter urinet flöda. Det slår aldrig fel.


Där finns också en nybliven mamma med sitt lilla barn. Hon är en av dem med hög rang och de flesta flyttar sig respektfullt när hon och hennes lilla barn närmar sig. Men kommer den tandlösa chefsbossen så måste även den nyblivna mamman flytta sig undan.

När jag kommer med maten så står de respektfullt och väntar medan jag lägger ut maten i högar. Vissa yngre tjejer försöker göra sig märkvärdiga och knycka mat från mig. Liksom för att prova om de kan. (kanske för att klättra på rangskalan).

När jag väl har satt höet i högar då verkar det fritt fram att bråka om maten för de som är i mellanskiktet i rangskalan. De med låg rang flyttar sig undan och väntar och de med hög rang bara går i lugnt sakta mak mot maten och de andra bara flyttar sig undan.

Sen finns de som måste göra utfall för att få andra att flytta sig bort. De är de som är i mellanskiktet eller de som försöker klättra uppåt.

Det finns en handikappad flicka i gänget. Hon är mager och gänglig. En udda figur som håller sig mycket för sig själv. Hon går mest omkring och funderar och verkar lite bortkommen. Hon får äta med de andra. De accepterar henne med en viss tolerans. Kanske för att hon sedan tidigare är bekant med den nyblivna mamman.

En gång i vår hingsthage fick vi en ny liten kille som skulle införlivas i flocken. Det var sommar och varmt och det första den lille rackarn gör är att tuffa till sig mot chefs hingsten. Det skulle han inte ha gjort för då började alla grabbarna i flocken att jaga och bita honom. När de första gänget var trötta så blev de avlösta av nästa grabbgäng som fortsatte jakten medan de andra vilade. Till slut stod den lille nykomlingen och bara föltuggade. Han gav sig och skulle aldrig mer sticka upp. Han fick sin livs läxa och det lärde honom bra. Sedan var det aldrig några problem med honom i flocken.


Det kan verkar hårt och grymt. Men så är livets regler bland hästar. Jag tycker det är nödvändigt att ha dem i flock när de växer upp. En flock är ett gäng hästar (minst 5 st) gärna i varierad ålder.

De hästar som vuxit upp kanske bara med sin mamma eller väldigt få hästar är inte lätta att tas med sedan. Det första året är väldigt viktigt för hur de ska bli som individer sedan.