Decemberblues med minnen från1960 talet

Snön försvann lika fort som den kom. Nu har vi varmt. Ovanligt varmt för årstiden tror jag. Julförberedelser görs överallt. Någon gran har vi inte ännu huggit oss, men det får nog bli till helgen. Stjärnor och stakar är framtagna. Nu ska resten av grejjerna fram tomtar, bonader och pynt.

Tjalve har brutit sitt nyckelben för några veckor sedan när han hoppade med sin Cross. Han blev opererad och har fått någon sorts platta insatt i nyckelbenet. Många gamla minnen börjar komma tillbaka. Kanske för att jag har mer tid att fundera på livet nu när det är i en lite lugnare fas. Eller så är det kanske naturligare när man blir äldre att börja tänka tillbaka på olika händelser. När jag var liten kanske i 5 års åldern, så bodde vi i utkanten av bebyggelsen och hade en skog och en stor gammal äng bakom vår gata. På andra sidan ängen uppe på en höjd tornade sig ett ensamt stort hus. En gammal timrad fin norrbottensgård. En gång i tiden hade de varit ett vackert hus, men nu på 1960-talet var dess storhetstid sedan länge förbi.

Huset såg ut som på den här svartvita bilden, men detta är en helt annan gård och fotot hittat på nätet. Vi ungar på gatan var lite rädda för kvinnan som bodde där helt ensam i det jättestora huset. Hon såg skrämmande ut och var ganska arg på oss barn. Det var andra tider på den tiden och hon gillade inte att folk överhuvudtaget gick över hennes gård eller ens brevid den. Hon jagade oss barn med hagelgevär. Vi var så klart livrädda, men kunde ändå inte låta bli att smyga oss dit ibland.

Ryktet gick om att hon dödat sin man och grävt ner honom i sin trädgård. Vi brukade krypa in i trädgården och titta på den utpekade graven. Där fanns en tydlig grävd ca 1,7 lång och kanske 60 cm bred plätt där det inte växte gräs utan var uppgrävd jord. Nu gissar jag att det var någon sorts plantering av blommor eller morötter. (fast kanske inte använt på länge då det inte växte nå på plätten). Ibland blev vi upptäckta. Hon skrek och gapade och sprang ut med bössan i högsta hugg och vi, vi sprang för livet.

Åren gick och gumman dog ensam och utfattig. Huset och hennes saker såldes på auktion. Min kusin och jag gick på auktionen, Vi var i tidiga tonåren och mycket nyfikna på hur det egentligen såg ut inne hos den arga tanten. I hallen eller farstukammaren hade hon tomma mjölkkartonger som var staplade från golv till tak. Jag minns inte nu om de var fyllda med något, men det vi tyckte det var jättekonstigt. Kanske hade hon dom som någon form av isolering. Eller så hade hon inte orken att slänga bort dem. Nuförtiden händer det nog sällan att gamla damer jagar barn med gevär. Det kanske har blivit tvärtom att barn jagar andra med gevär istället.

När jag tänker efter så minns jag en annan gång när min familj mamma pappa jag och min morfar var i Appojaure. Vi satt på stranden och kokade kaffe. Plötsligt började någon att skjuta, mot oss. Jag minns inte alla detaljer då jag var mycket liten men vi fick snabbt hoppa in i vår röda lilla bubbla och köra iväg. Jag tror inte vi såg skytten i allafall minns jag inte vem det var som sköt på oss den gången. Nu går år 2025 mot sitt slut. Under året har 1 häst sålts och 1 föl fötts. Under julledigheterna hoppas jag kunna rida med de hästar som ska hålllas igång, Vi har för många för att man ska hinna med dem alla och målet är att vi ska kunna sälja 2 till 3 st under nästa år.