19320510---20100406

Igår kväll dog min pappa. Han somnade in på Gällivare lasarett. Hans sista månad var slitsam och tröttsam. Han hade ingen ork och vätska samlades i kroppen. Vissa dagar kunde han inte gå medan andra var han lite bättre. Hjärtat var slut till följd av hjärtsvikt och även hans njurar hade tagit slut.

På måndagkvällen åt han lite kokt renrygg med mandelpotatis och drack en kopp välling innan han gick och lade sig. Han hade värk i sitt ben som jag försökt att massera. Det blev lite bättre tyckte han och gick och lade sig. När vi åkt hem hit till Sakajärvi vaknade han strax efteråt och fick föras till sjukhuset pga av smärta i benet. Där blev han kvar och kom aldrig mer hem igen.

Vi visste inte från början att det var så dåligt ställt med honom. Han hade klagat på att han var så trött under hela hösten och att han hade så lite ork. Nu med facit i handen vet vi ju hur sjuk han var egentligen.

Här kommer en vers som min syster hittat någonstans som vi tycker passar in så bra på honom. Han var en man som trivdes bäst ute i skog och mark. Varje tillfälle han hade i livet var han ute i naturen. Älgjakt,fiske, bärplockning, kaffekokning eller bara att vara där ute...

Hans paradis var ute i Muddus och alla de stora skogarna där han alltid hittade som handen i handsken.


Snälla gråt inte vid min grav.

Jag finns inte där, jag har gett mig av.

Min kropp var så sliten, mitt huvud så tungt.

Nu vilar jag i den eviga vilan så lugnt.

Men var inte ledsen min vän för allt som var jag,

Finns fortfarande med dig i minnet var dag.

När du vaknar finns jag där.

Doften av ditt morgonkaffe jag är.

Jag är vinden som leker i ditt hår.

Det är jag som väcker våren år efter år.

Jag är omtanken som håller dig varm.

Jag är hjärtat som slår i din barm.

Jag är fåglarna som cirklar över vår stuga.

Jag är surret från utedassets fluga.

Jag är maskrosorna som frodas i din rabatt

Jag finns i barnbarnens ögon, i deras bus och skratt.

Jag är sportkommentatorns upprörda röst.

Jag är bären i skogen när det lider mot höst.

Jag är den oväntade pengen i fickans gömma.

Jag är allting du aldrig kommer att glömma.

Jag är det nyrökta fläskets smak av salt.

Ja leta bara i ditt minne, och jag finns överallt.

Jag har inte lämnat dig, detta är inte adjö.

Ty minnet av någon du älskat kommer aldrig någonsin att dö.

Så snälla vän gråt inte mer för mig.

Ty jag kommer alltid att finnas här och vaka över dig.

Kommentarer

  1. Kram till dig och de dina. Jag beklagar sorgen, men håller med om innehållet i dikten! Han berikade tillvaron och han kommer nog att finnas med er för att hålla koll på hur ni har det, med ett finurligt leende på läpparna. Krama också om din mamma från oss!/annika

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag skäms än idag !

Snoppstenar !

Nuortikon Marja