En kall och regnig junikväll som Annika S, körande med sin bil på E10an. Hon visste att Terna skulle föla vilken dag som helst så hon stannade till vid hästhagen och vad får hon se. Jo precis när hon smugit sig ner till hagen (hästar vill ofta föla ifred utan att någon ska se dem) så håller Terna på som bäst med sin fölning.
Ut kommer ett jättelikt stoföl. Men ganska snart upptäcker vi att allt inte står rätt till. Fölungen kan nämligen inte resa sig själv. Frambenen är helt böjda bakåt och går inte att räta ut.
Snabbt transporterades fölet i en skottkärra över stock och sten, enorma grästuvor försökte att välta skottkärran på väg upp till stallet och mamman Terna var hysterisk och fick ledas så gott det gick brevid kärran.
Väl inne i stallet fick jag och Annika turvisas om att hjälpa fölet att dia. Vi fick varannan gång lyfta fölet till juvren och varannan gång ge med nappflaska de vi mjölkade ut ur mamman. Det här fick vi göra var 20 minut ungefär. På morgonkvisten kommer vår veterinär och tittar på fölet. Då konstaterar vi att hon även har ett underbett eller eg en för liten överkäke.
Med hjälp av ett par PVC-rör gjordes styltor till fölet så att hon skulle kunna stå på sina ben. De funkade bra och nu kunde hon strutta runt inne i boxen med styltorna. Däremot kunde hon inte lägga eller ställa sig själv ännu.
Här blev det någon verkligt jobbig natt. Familjen Rosenius/Stenman hjälpte till så vi gick i skift under några nätter för att hjälpa fölet. Vi fick passa det några timmar var så alla skulle få sova lite. Vad hade jag gjort annars ??
Ett
jättetack ska de ha för utan deras hjälp och alla andras som hjälpte Jarnvilja under de här dagarna hade hon inte levt idag.
Styltorna fick hon behålla i några veckor och det ena benet blev ganska snabbt ok. Det andra fick hon ha styltan lite längre, men det gick ändå ganska fort så lärde hon sig att springa, resa, lägga sig och att bocka med sina stela ben.
När hon skiljdes från sin mamma i 8 månaders ålder var vi spända på hur hon skulle klara att äta själv med sitt underbett. Men allt gick överförväntan. Hon åt och kunde tom beta själv under sommaren.
Nu är hon 3 år och är jättestor. Hon är säkert 145 cm hög. Hon har tappat sina mjölktänder och nya har börjat växa fram. Underbettet är kvar ännu och vi får se hur det blir nu i sommar med de nya tänderna, eftersom framtänderna har vuxit lite snett bakåt. Det kan innebära att hon får svårt att beta av grässtråna den här sommaren eftersom glappet i käken blivit större.
Benen verkar fungera bra hon travar, galopperar utan problem i hagen.
Hon döptes till Járnvilja pga sin vilja att överleva ! vi får hoppas att hon överlever längre och kan fortsätta att fungera som en normal häst trots sina tandproblem.
Kerstin Heptagyun är ägare till Járnvilja. Hon tyckte synd om henne och kände att det var något speciellt med henne. Så Kerstin var så pass förtjust i Järnvilja så hon köpte henne förra året.
Varför Járnvilja blev så ”missbildad” vet man inte riktigt. Det kan bero på en foderförgiftning tex ett visst gräs som bla finns i lusern (som kan ge fosterskador iallfall på kor/kalvar) har man forskat fram.
Det kan vara genetiskt eller det kan också vara så att det varit för trångt i magen. Eller att den var lite prematur för tidigt född. Men det senare verkar inte troligt. Man kan bara spekulera….
